The Land Of The Free?

Jag läste idag en artikel på aftonbladet att kommunen Mjöby i Sverige har enats om ett förslag att föbjuda uthyrning av burkinis. ”Det är vårt ansvar att arbeta för ett jämställt samhälle och människors lika värde, säger Anneli Sjöström (C), vice ordförande i kultur- och fritidsnämnden”.

Jag läste därefter kommentarena som folk har skrivit. Och återigen, gjorde det mig mörkrädd. Som vanligt sitter människor och skriver att ”burkini hör inte hemma i det svenska samhället, ”Att det är kvinnoförtryck,  ”Att i Sverige förespråkar vi frihet”. Etc etc etc.

Jag förstår verkligen inte hatet mot burkan och/eller burkinin. Jag förstår inte heller hur folk kan bli upprörda över att en annan människa väljer att täcka sig? Jag skulle absolut kunna tänka mig att köpa en burkini, särskilt här i Argentina. Den skyddar mot solen (jag bränner mig här då solen är extremt stark) och så slipper man konstiga blickar från män och kvinnor.

Vad jag tycker är intressant är att människor pratar om frihet, som att svenska kvinnor och män skulle vara ”fria”. Vad dessa människor inte förstår är att dem faller offer för modet och följer det slaviskt som en bibel. Om en influencer eller Kim Kardashian har på sig en gul sko och en lila sko, så kommer halva Sverige’s befolkning nästa dag att också ha det. Även om dem inte ens tycker om att ha på skor i olika färger. När Kim Kardashian sedan kanske sätter på sig kondomer som skor, ja, då kommer befolkningen slänga sina färglada enparsskor och sätta på sig kondomer istället. Och det gäller egentligen inte bara kläder. Det gäller allt. Alltifrån att ha en iphone, till hur ens kök ska renoveras.  På vilket sätt symboliserar ett sådant beteende, frihet?

Om jag ska ha rätten att kunna välja att sätta på mig en blommig klänning, så kan inte jag ta ifrån rätten att en annan kvinna väljer att sätta på sig en burka. Logiskt sätt kan man inte begära friheten ”att få välja själv” och samtidigt begränsa andra människor från att också ha den möjligheten, bara för att den andra personens smak skiljer sig från din egna.

Det är skönt att bo i Sydamerika. Här bryr sig folk verkligen inte om vad andra människor har på sig. They couldn’t care less. På gatan i Buenos Aires kommer du se alla typer av människor. Fashionistas, Dolce & Gabbana inspirerad classy style, folk i pyjamas, sportkläder, hippies, nunnor, tuttar som visas i överflöd och halva rumpan sticker ut, extremt konservativa judar och judinnor, folk i burka och sjal etc etc. Mångfald är ordet! Och ingen har problem med den andras stil. Folk lever sina egna liv och bryr sig inte om andras. Det är ett råd till mitt kära Sverige. Sluta blanda in er så mycket, lev livet!

Blah

Jag ber om ursäkt ifall jag har stavfel, grammatikfel etc i texterna. Jag har märkt på senaste tiden att jag har börjat ”tappa” svenskan, så det kanske tar lite tid tills jag hittar den igen.

Un beso!

Queen Bee

Idag är det den åttonde mars. En helt vanlig dag för mig men för väldigt många så är det en viktig dag, den internationella kvinnodagen.

Jag tycker det är ganska löjligt att ha en sådan dag. Men jag förstår ju inte riktigt varför man ska ha massa dagar till allt. Dagar för kvinnor, dagar för kärlek, mammor, pappor, barn, vänner, syskon, semlor, kanelbullar etc. Jag ser mest dessa dagar som manipulationsdagar då folk överkonsumerar skräp dem egentligen inte vill köpa men ”måste” köpa eftersom ”det är ju faktiskt X-dagen”.

I Colombia lärde jag känna en fantastisk kvinna, Yirka, som visade sig vara min själssyster. Hon berättade för mig att hon aldrig köper presenter till folk när man ”ska” göra det, inte ens när det är en födelsedag eller på julafton. Varför? Just för att hon vill inte köpa något som inte kommer från hjärtat. När hon ser något som påminner henne om en viss person, DÅ, köper hon en present. Personligen tycker jag det sättet är mycket vackrare. Man bör hylla sina nära och kära så ofta man kan, och inte vänta tills en viss dag. Att få en present en kall torsdagskväll när man mår piss p g a vädret gör hjärtat mycket varmare än att få den på julafton när den är köpt p g a mentalt tvång. But each on to it’s own.

Tillbaka till kvinnodagen. Jag ser det som en extremt löjlig dag och mest till för gnäll. Jag förstår inte dessa människor som ständigt ska klaga på att dem har blivit ”förminskande”, ”sexuellt utnyttjade” och ”att dem måste se sig över när dem går hem över natten”. Jag kan kan berätta en sak. Jag har blivit förminskad jag vet inte HUR många gånger i mitt liv (9/10 fall av kvinnor). Jag har blivit sexuellt trakasserad. Jag blev våldtagen. Jag bor i Sydamerika och måste se mig över axeln 24/7.

Det ligger mycket tårar och mycket smärta under flera år efter dessa händelser. Men bara för att livets lott råkade ge mig detta, så ser jag mig inte själv som ett offer för all tid och oändlighet. Jag ser mig inte själv som svag. Som någon ömtålig sak som måste få priviliger bara för allt detta råkade hända mig. Nej nej nej. När jag ramlar, reser jag mig upp. Om det tar några år så tar det några år. Men jag vägrar ramla ned i ett mörkt hål av bitterhet för all oändlighet.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så hatar jag när man generaliserar människor. Jag blev våldtagen. Av EN man. EN. Hur kan jag då börja hata ALLA män, när det bara var EN som gjorde mig illa? Jag har blivit sexuellt trakasserad av ganska många män. Men fortfarande är det INTE alla män på denna jord. Att generalisera är ett tecken på svaghet och brist på logiskt tänkande enligt mig… Det är också en samhällsfara. Alla folkmord har i princip skett pga fantatiskt och extremistiskt tänkande. Nu säger jag inte att feministerna vill avrätta alla män, men ibland känns det som det ;)

Personligen så ser jag alla dagar som mina dagar. I Sydamerika lärde jag mig att älska mig själv fullt ut, insida och utsida, 100%. Det är en ganska häftig känsla. Det började med min Colombiaresan 2009 och sedan har det utvecklats ju mer och mer jag har varit här. Varför vet jag inte rikigt. Men jag tror det har något med att göra att min själ hittade hem tillslut.

Jag ser väldigt högt om mig själv och jag är mitt största fan. Jag vet att jag kan uppnå ALLT som jag vill uppnå. Det kanske låter arrogant, men det är den brutala sanningen. Det har inte något med att göra med mitt kön. Eller ”Girl-Power”. Nope, det är för att jag hittade min inre power. The power of Amanda.

 

* PS!

Min mummu sa till mig under den senaste resan till Finland, att den som arbetar i lugn och ro och i tystnad är den som kommer lyckas i livet. Den som skriker och vill ha uppmärksamhet kommer ingenstans. Hon är 95 år. Så hon vet vad hon talar om.

A- ma (WATER in Cherokee language)

Idag vaknade jag upp till väldigt sorliga nyheter. Jag läste att Brasilien förhandlingar med de amerikanska och europeiska storföretagen Coca-Cola, Nestle och AB Inbev att ge rättigheterna av sin mark av Guarani Aquifier under 100 år.

För er som inte vet så är Guarani Aquifier världens andra största källa till färskvatten. Det är en underjordisk vattenreserv som har kapacitet att försörja hela världen med drickbart vatten under de kommande 100 åren. Brasilien besitter på ungefär 2/3 av Aquifier. Resten delas mellan Argentina, Paraguay och Uruguay.

Detta gör så extremt ont i mitt hjärta. Tanken över hur den indianska befolkningen i alla dessa fyra länder, återIGEN, kommer att få lida gör mig illamående. De framtida konsekvenserna gör mig mörkrädd. Hur ska man förklara för den framtida generationen att det var viktigare att vi skulle kunna dricka Coca-Cola och öl än att dem skulle ha rent dricksvatten?

Det är så frustrerande och sorligt att människor inte förstår att ibland måste man välja bort vissa val och önskningar, att sätta sitt ego åt sidan, för att rädda andra människor och djur. Jag hoppas verkligen att fler människor börjar inse detta. Men jag tror det är svårt… Särskilt i delar av världen som USA och Europa där levnadsstandarden är så hög och man inte riktigt påverkas på samma sätt av dessa problem. Man läser om dem i tidningarna. Man hör om dem på radion. Man ser dem på TV. Men när det i slutet på dagen inte är ens verklighet, så är det inte en prioritet.

Kolionalismen lever fortfarande kvar i dagens samhälle, bara att det har bytt namn till ett charmigare ord ”Globalisering”. I Asien arbetar människor som slavar för att sy upp de europeiska märkernas kläder billigt. Sydamerika och Afrika blir plundrade på deras naturresurser för att dem sedan ska skickas till Europa och USA. Dagens verklighet är inte en större skillnad från kolonialismens tid.

Detta är en av anledningarna till varför jag vill studera i Argentina. Varför jag vill bo här. För att om jag är här, är chanserna större att jag kan få ändring på detta. Att den vackra naturen kan få bli räddad. Här kan jag påverka utbildningen på kontinenten så att folk förstår hur plundrade dem blir och ställer krav på sina regeringar. Att jag är kvinna är inget hinder här (Argentina har störst antal kvinnliga politiker efter Norden). Att jag är feminin är inget hinder här (I Europa skulle jag aldrig lyckas som den kvinna jag är) då politikerna klär sig exakt hur dem vill, hur alldagligt, hur uppklätt och hur färglatt dem än vill. Att jag sedan pratar väldigt många språk är också en fördel, då dem flesta inte pratar mer än spanska. Att jag är svensk/finsk ger mig en högre status jag egentligen inte vill ha, men en status jag måste leva med.

Så let’s go. Jag är super exalterad över att skolan ska börja snart. Varje dag är ett steg närmare min dröm.

 

/Rain Bow Warrior Ramírez Hakala

 

 

 

 

The future is not male. The future is not female. The future is NAH.

Det finns nog ingen människa i västvärlden som inte har missat den feministiska vågen, allt ifrån ”Me too”-rörelsen till ”Time´s Up”. Jag har alltid haft och kommer nog alltid att ha, svårt att förstå feministerna och deras mål. De pratar om att uppnå jämlikhet, men jag undrar om det verkligen är sant?

Något jag tycker är bra med Sverige är att man är noga med att inte döma t ex alla muslimer, zigienare, colombianer etc för vad några få människor har gjort. Att man tänker längre än vad näsan räcker och förstår att det är individer som gör dumma saker och inte grupper. Kort och gott, man drar inte alla över samma kam. Men detta stämmer inte alltid, särskilt inte när det gäller män…

När Harvey Weinstein blev anklagad för att ha sexuellt utnyttjat kvinnor så tror hela världen på kvinnorna. När Elisabeth Massi Fritz blir anklagad för att bryta mot lagen (genom att överfakturera klienter) så uppmuntrar folk hennes beteende och/eller försvarar henne till 100%. ”Hon är ju kvinna, det är inte lätt att vara det i en mansvärld” eller ”Någon vill sätta dit henne, säkert en man”. När Hillary Clinton förlorade president valet var ursäkten ”hon är kvinna, därför förlorade hon”, när det istället handlade om att en halv befolkning visste vad för människa hon är. Att dessa människor HELLRE lade sin röst på Trump, säger ganska mycket om Clinton som person.

Men här ser vi att spelreglerna för män och kvinnor är olika. Män ska alltid skuldbeläggas och kvinnor ska alltid göras till offer, ”för de är kvinnor och det är synd om kvinnor”. Jag har aldrig tyckt att det är synd om mig själv för att jag är en kvinna. Jag har alltid sett min feminitet som en styrka. Men sedan har jag aldrig tänkt mig själv som det ena eller det andra, jag är bara Amanda. Och det är min styrka. Trots att jag har blivit sexuellt trakasserad av män och mobbad/nedtryckt av kvinnor så har jag alltid kört mitt race. Och jag kommer aldrig se mig själv som ett offer eller försöka vinna en fördel p g a min historia, ännu mindre mitt kön.

Bara för att några män har våldtagit eller sexuellt trakasserat kvinnor så kan man inte beskylla alla män för det. När Zara Larsson har gått ut och sagt att ”alla män ska dö en plågsam död”, ”jag hatar alla män”, ”jag orkar inte alla som påpekar inte alla killar” så har jag typ satt kaffet i halsen. När sedan så många kvinnor försvarar henne, blir jag bokstavligen mörkrädd.

Hur kan det vara så att man är så extremt noga att inte döma ut folk för olika etniciteter eller religioner, men när det gäller män, då kan man vräka ur sig den ena vulgära meningen efter den andra och folk applåderar?

Om jag skulle säga att alla män är svin och blivande våldtäksmän, skulle jag under raderna påstå att min pappa är ett svin som våldtar kvinnor. Att min storebror är ett svin som våltdar kvinnor. Att min pojkvän är ett svin och våldtar kvinnor. Att mina syskonsöner och kanske framtida egna söner är svin och kommer bli våldtäksmän. Att alla män i min omgivning är svin som våldtar kvinnor… Det är befängt och som man på engelska säger ”out of this world” att tänka så. Så det oroar mig väldigt mycket i vilken riktning utvecklingen i Sverige håller på att gå.

Jag förstår inte heller det här med ”girl power”. Det är helt socialt accepterat att utrycka sig så. På instagram är det alltid någon som lägger upp en bild ”THE FUTURE IS FEMALE” och på gatan kan man se kvinnor med ”FEMINIST”-tröjor. Men skulle någon säga något om ”man power”, eller uttrycka sig lika extremt fast åt andra hållet, då skulle man bli utsatt för  grova verbala attacker och uppläxningar om hur män är onda och alltid har styrt världen och nu är det kvinnornas tur. Jag har lika många syskonsöner som syskondöttrar. Vad för bild skulle jag ge till pojkarna, om jag bara satt och höll på och skrek ”girl power” och uppmuntrade flickorna, och sedan skiter jag i pojkarna. ”Dem får klara sig själva för män har alltid styrt världen”. Pojkarna förtjänar väl lika mycket uppmuntring och power som flickorna? Varför kan man bara inte uppmuntra varandra att hitta sin ”Inre power”. Varför måste man sätta ordet ”girl” innan, när det egentligen just handlar om sin INRE styrka.

Som jag nämnde lite högre upp så skrev jag att jag har blivit sexuellt trakasserad och mobbad. Min poäng i detta, är att det är lätt att se vad andra gör för fel (i detta fall männen), men kvinnorna då? Hur många kvinnor mobbar inte andra kvinnor och vill trycka ned dem, p g a sin egna osäkerhet? Jag vet inte vad som bryter ned en mest, att bli sexuellt trakasserad eller mobbad. Det är väl olika sätt, men båda sätten är lika illa. Hur som helst, bara för att jag har blivit mobbad av kvinnor, kommer jag aldrig heller påstå att alla kvinnor är dåliga och mobbare. För jag har tur att ha så fina vänner och familjmedlemmar som är kvinnor.

Att separera människor och skapa olika grupper är något som de i makten alltid har velat göra. För det är lättare att styra och fler kan göra det när det existerar olika religioner, länder, politiska åskådningar etc. Men sanningen är den att vi befinner oss i en allvarlig global kris. Vi har i princip förstört naturen. Vi är alldeles för många människor. Det finns inte tillräckligt med mat och vatten för alla. Djuren lider. Naturen skriker efter hjälp. Människan måste unite för att lösa alla problem som vi har och som komma skall. Vi kan inte tänka, VI och DEM. Inte i frågor kring religion, etnicitet eller kön. Inte i något. Det finns bara VI.

Koncepten godhet och ondska kan komma från vem som helst och föregår i alla grupper. Ondska har ingenting med att göra med ett visst kön, en viss hudfärg, religion, brist på religion eller etnicitet. Därför, enligt mig, så är det aldrig klokt att döma en hel grupp, då det finns oberäkligt många individer som ”väger upp” för vad dem dåliga har gjort. Man bör istället observera individer och deras beteende.

Alltså, man bör ADLRIG döma en hel grupp för en idivids handlingar. Inte ens om det är flera miljoner individer som har gjort samma sak. Det finns ALLTID fler som inte har gjort samma sak. Därför är det dumt, enkelt, ointelligent och tecken på lathet att sätta alla i samma kateogori.

The future is NAH (nature, animals, humans).

 

EL DIA SIN CARRO PART 2

Hittade två bilder från dagen utan bilar här i Bogotá, som jag verkligen tycker är ett slående exempel på hur mycket vi förstör vår jord.

 

eldiasincarro1

eldiasincarro2

 

Bild ett är tagen klockan 2.00 am 21 september och 22 september och bild två är tagen 8.30 pm 21 och 22 september. Alltså 24 timmar skillnad på båda. Helt sjukt hur snabbt luften och planeten kan återhämta sig, om man bara ger den en chans. Nu blir ju inte varje stad i världen förorenad på samma sätt som Bogotá, eftersom vi är 10 miljoner officiellt här plus ca 4 miljoner som inte är registrerade. Men ändå! Jag vill verkligen och ska på något sätt kämpa för att få hela världen att göra detta samma dag. Ska skriva brev till påven, till alla de stora politikerna, organisationerna och de kändisar som är engagerade i miljöfrågor och bifoga bilderna. Ingen kanske svarar, men man måste försöka, någon kanske ser och bryr sig och gör något.

EL DIA SIN CARRO

Den 22 september här i Bogotá är en dag som kallas ”El día sin carro”, vilket betyder ungefär ”Dagen utan bil”. Endast kommunal trafik, posten och såklart polis, ambulans och brandkår är tillåtna att köra på gatorna. Inga personbilar, inga motorcyklar eller moppar, inga lastbilar är tillåtna.

Jag blir så himla stolt över borgmästaren Gustavo Petro som tar miljöproblem allvarligt. Och stolt över Colombia, som inte är ett västerländskt land men ändå kämpar för en bättre miljö. Jag har aldrig hört talas om en stad som gör så här, tänk vad coolt det skulle vara om man införde detta i varenda stad, i vartenda land kanske 3 gånger om året. Ungefär som ”Earth hour”.

Förutom att det är bra för miljön, så var denna dag sjukt uppskattad av mig. Något jag absolut HATAR med Bogotá, är trafiken. Det går inte en enda dag utan att man sitter fast minst en timme, vilket är förståeligt eftersom det bor cirka 14 miljoner människor här, men ändå. Nu när det börjar bli sommar och riktigt varmt här, så blir värmen bara värre av alla bilar. Dessutom blir luften helt katastrofal av alla avgaser och det är inte så kul för lilla mig som har astma…

 

calle

calle2

calle3

COCO/COFFEE/SUGAR

Nu ska jag dela med mig med ett av mina absolut bästa skönhetstips någonsin. En hemmagjord scrub som säger hejdååå till död hud och gör huden fantastiskt glänsande och mjuk. En skönhetsritual som används flitigt här i Colombia och resten av Sydamerika. Kanske därför alla latinas är så vackra och rynkfria när de är gamla? ;)

Recept:
– Ca 1 DL malt kaffe.
– Ca 4 tsk kokosolja.
– Ca 1 tsk socker.

Sedan blandar man denna röra i en skål och applicerar skrubben med cirkulerande rörelser på hela kroppen, även ansiktet. Efter det ska man ha på sig skrubben i cirka femton minuter. Jag rekommenderar att man stannar i duschen eller badkaret under denna tid eftersom skrubben är väldigt.. Stökig. Det kommer kaffe nästan överallt. Jag lovar. Huden blir helt fantastisk. Den blir mjuk, den glänser och det känns som att man får ett gyllene glow.

Varför är denna scrub bra då? Jo det är så att kokos är läkande. Den läker bl a infektioner, finnar, porer, acne, eksem, psoriasis, rosacea och ärr. Kaffe ökar blod cirkulationen och hjälper därför till i kampen mot celluiter och bristningar, gör så att huden ser mer ”slät” ut, gör den mjuk och glänsande. Socker hjälper huden att bevara sin ungdom och motverkar tidiga tecken på åldrande. Socker jämnar ut fina linjer och ojämn hudton och ökar produktionen av collagen, vilket förhindrar rynkor.

 

cococaffe

WHEN A FEMALE FIRES BACK

Nu tänkte jag ta upp ett I-landsproblem. Egentligen är det löjligt att jag blir irriterad och arg på grund av en så liten sak. Men när jag tänker efter, så är mitt lilla I-landsproblem faktiskt en del av ett stort. Väldigt. STORT. Problem.

Alla som känner mig vet att jag älskar fotboll. Och att ”mitt” lag är FC Barcelona. För många människor går inte ekvationen ihop. Hur kan Amanda, som är så ”feminin” älska fotboll? Ja. Det är en karamell de människorna får suga på, jag bryr mig inte. Som en kär person sa till mig för några dagar sedan ”A ti te hicieron… Y rompieron el molde”, vilket betyder ungefär ”Dig, de gjorde… Och förstörde modellen”. Det låter mer romantiskt på spanska. Men jag hoppas ni förstår principen. Jag är ganska speciell. Jag är ytlig som fan. Jag är en djup poet. Jag älskar politik och strävar för att göra vad jag kan för en bättre framtid. Jag älskar fotboll. Osv… Mina egenskaper kanske inte alltid ”går ihop” med varandra, men. Jag är jag. Helt enkelt.

Jag vet inte hur jag lyckas, men alltid när jag bloggar lyckas jag ramla ifrån mitt ämne. NU tillbaka till mitt problem.

Innan jag flyttade till Colombia för tre månader sedan (shiiit vad tiden går fort), så letade jag efter FC Barcelona’s nya tröja, i tjejmodell. Jag letade och ringde runt varenda återförsäljare i Stockholm. Jag letade i Finland. Tror ni att jag hittade tröjan i tjejmodell? Nej. Nu har jag letat runt nästan HELA Bogotá. Tror ni jag har hittat tjejmodellen? NEJ.

Svaret jag får hela tiden är ”Men köp XS killmodellen eller XL barnmodellen”, det är samma sak. Och ja, de har en poäng. Tröja som tröja. En Barca tröja är vacker oavsett. MEN om jag ska lägga pengar på en tröja, så vill jag gärna att den sitter perfekt. Oavsett om det är en Barcelona tröja, H&M eller Gucci. Nu råkar det ju också vara så att köper man en Barcelona tröja, så svider det ganska mycket i plånboken…

Det stora problemet är. Att sportsåterförsäljare diskriminerar kvinnor. För tjejmodellen existerar, det är bara det att återförsäljarna VÄLJER att inte ta in tröjorna för deras tankesätt lever kvar i stenåldern där tjejer inte ”kan” eller ”gillar” fotboll, så därför ”lönar” det sig inte att köpa in. Och om det är en tjej som gillar fotboll då är hon lesbisk och kan lika gärna nöja sig med killmodellen. Jävla idioter.

Hade jag fortfarande bott kvar i Svergie hade jag beställt tröjan från internet. Men nu bor jag i Colombia, och postsystemet funkar inte lika bra här. Eller jag litar inte på det iallafall. Så… Jag är ganska körd. Om jag inte chansar och beställer. Eller åker till Barcelona. (a)

yes-im-a-girl-yes-i-love-football-yes-i-understand-it-and-yes-i-know-more-about-it-than-some-of-you-dudes-houstonhoney-3fa05

footballss

fotboll

 

 

SELFIE = 100 LIKES vs POLITIK = 20 LIKES

För er som vet så är jag just nu bosatt i Bogotá, Colombia för att studera avancerad spanska samt jobba. Livet här har sina för och nackdelar, precis som det har i varenda land som finns. Jag är mycket lyckligare här och tar dagen lite så som den kommer. Jag är lugn, inte stressad (jag har inte haft migrän på 3 månader !!!), äter god, färsk och ekologisk mat, dansar salsa och cumbia och helt enkelt NJUTER av livet. Men ibland. Ibland känner jag mig litet, ensam, trots att jag är omgiven av hundra olika personer.

Jag skulle beskriva mig som en person som är väldigt insatt. Jag bryr mig väldigt mycket om min omvärld och vad som händer kring den. Är man uppväxt i Sverige, samt med den kära familj som jag har, så bryr man sig MYCKET om politik och världsproblem. Här i Colombia, så bryr man sig inte så mycket om omvärlden.. Folket bryr sig bara om Colombia. Det gör att jag ibland känner att jag befinner mig i en svår sits. Jag försöker informera och få folk intresserad av resten av världen, men blir avfärdad med ”Ja men här i Colombia lalalalal…”.

Visst. Colombia är inte Sverige. Det är inte Tyskland. Och det är inte Spanien. Men jag anser inte att Colombia är så ”osäkert” eller ”fattigt” som många i Europa tror, eller som vissa colombianer överdriver och säger. Folk flyr inte från detta land av desperation, och det säger ganska mycket tycker jag om landets status. Folk kanske inte kan köpa den nyaste Iphonen eller resa världen runt, men folk har mat för dagen och tak över huvudet, har datorer, smart telefoner osv.

När jag försöker prata om Syrienkrisen, så får jag slängt över mig ”Ja, det är så sorgligt men här i Colombia…. blablala”. Det gör mig irriterad. På riktigt. Jag tycker absolut inte man kan jämföra tragedier, men man kan inte avfärda att 2,500 människor bara denna sommar har mist sitt liv på medelhavet när de flytt från krig…

Överlag är jag trött som fan på social media. Lägger jag upp en selfie på instagram får jag kanske 100-200 likes. Lägger jag upp en politisk bild får jag som mest kanske 20. Det gör mig ledsen.. Så himla ledsen. Att det enda som verkar räknas på denna planet är ytlighet och status. Till viss del, får jag skylla mig själv som har postat selfies i jag vet inte hur lång tid. Men å andra sidan, tack vare att jag har lagt upp mycket selfies, så har jag många följare på instagram som faktiskt ser mina politiska inlägg. De kanske inte gillar bilderna, men de ser iallafall dem. Och på så sätt kanske jag ändå lyckas påverka folk…

EN NYPA GALENSKAP, EN DOS PASSION OCH EN NÄVE KÄRLEK.

Jag är så himla lycklig just nu. Det känns som att tusen fjärilar flyger runt i min mage. Med ett fånigt leende på mina läppar går jag runt och dagdrömmer. Jag blir varm i kroppen bara jag tänker på detta. Mina fingrar typ skakar nu när jag ska skriva det här.. Jag. Ska. Åka. Till….. Baaaaaaaarcelona. Ensam!!!! Bara i fem dagar. Men ändå. :)

Plötsligt så hände det. Jag satt i kassan och höll på att somna, då en av mina favoritkunder kom in i butiken. Han är från Barcelona, så vi pratar alltid spanska och vi pratar nästan alltid om fotboll med varandra. Igår var inget undantag. Men, när vi pratade så fick jag en varm känsla i kroppen. Det var nästan som att det blixtrade till i hela kroppen. Jag kan inte riktigt beskriva det. Det var inte obehagligt men det kändes. Några sekunder efter att han hade gått, fick jag också ett tecken. Jag tänker inte skriva vad det var för något, för folk skrattar bara åt mig när jag pratar om det (det har hänt förut). Men där och då insåg jag: ”Du vet vad du ska göra, följ ditt hjärta”.

Mitt mål med resan är såklart att gå på ”El Clasico”. JAG VET, jag vet… Många tycker att jag är fullständigt GALEN som är beredd att lägga så mycket pengar på ”endast” 90 minuter. Men det folk inte förstår, att för mig är det inte ”bara” en 90 minuters match. Det är 90 minuter av fullständigt eufori som jag kommer att minnas i resten av mitt liv. Det är 90 minuter som kommer leva vidare genom att jag berättar om dem för mina syskonbarn. För mina framtida barn. Och för mina framtida barnbarn. Detta har varit min stora dröm sedan jag intresserade mig för fotboll på riktigt (alltså, för spelet och inte för killarna). Det är allmänt känt att kärlek, passion och galenskap går hand i hand. Jag råkar dessutom vara colombian och skorpion, mer passionerad människa kan man inte bli. Så det är inte konstigt att min kärlek och passion ibland kan uppfattas som galenskap.

barcelona5

barcelona12

barcelona1barcelona10

Jag har alltid vetat att det enda med livet som jag med 100% säkerhet vet, är att döden är oundviklig. Men jag hade aldrig riktigt förstått det förrän min mammas död. Då insåg jag, jag är dödlig jag med. Vad jag då bestämde var att det jag vill göra, ska jag göra. När jag är 50 år ska jag inte titta tillbaka på mitt liv och ångra att jag inte åkte på de resorna jag ville eller att jag inte sa till den killen jag är kär i, att jag är kär i den, osv. Samma gäller med ”El Clasico”. Nu har jag chansen. Och jag tar den. Annars vet jag att jag kommer att ångra mig. Så. Den 20 mars bär det av.

Weeeepa!!!

 

Första gången jag såg en match på Camp Nou

barcelona6

barcelona8

Barcelona7

 

Random bilder från mina tidigare Barcelonaresor.

barcelona2

barcelona14

barcelona11

barcelona15

barcelona4

barcelona9