Queen Bee

Idag är det den åttonde mars. En helt vanlig dag för mig men för väldigt många så är det en viktig dag, den internationella kvinnodagen.

Jag tycker det är ganska löjligt att ha en sådan dag. Men jag förstår ju inte riktigt varför man ska ha massa dagar till allt. Dagar för kvinnor, dagar för kärlek, mammor, pappor, barn, vänner, syskon, semlor, kanelbullar etc. Jag ser mest dessa dagar som manipulationsdagar då folk överkonsumerar skräp dem egentligen inte vill köpa men ”måste” köpa eftersom ”det är ju faktiskt X-dagen”.

I Colombia lärde jag känna en fantastisk kvinna, Yirka, som visade sig vara min själssyster. Hon berättade för mig att hon aldrig köper presenter till folk när man ”ska” göra det, inte ens när det är en födelsedag eller på julafton. Varför? Just för att hon vill inte köpa något som inte kommer från hjärtat. När hon ser något som påminner henne om en viss person, DÅ, köper hon en present. Personligen tycker jag det sättet är mycket vackrare. Man bör hylla sina nära och kära så ofta man kan, och inte vänta tills en viss dag. Att få en present en kall torsdagskväll när man mår piss p g a vädret gör hjärtat mycket varmare än att få den på julafton när den är köpt p g a mentalt tvång. But each on to it’s own.

Tillbaka till kvinnodagen. Jag ser det som en extremt löjlig dag och mest till för gnäll. Jag förstår inte dessa människor som ständigt ska klaga på att dem har blivit ”förminskande”, ”sexuellt utnyttjade” och ”att dem måste se sig över när dem går hem över natten”. Jag kan kan berätta en sak. Jag har blivit förminskad jag vet inte HUR många gånger i mitt liv (9/10 fall av kvinnor). Jag har blivit sexuellt trakasserad. Jag blev våldtagen. Jag bor i Sydamerika och måste se mig över axeln 24/7.

Det ligger mycket tårar och mycket smärta under flera år efter dessa händelser. Men bara för att livets lott råkade ge mig detta, så ser jag mig inte själv som ett offer för all tid och oändlighet. Jag ser mig inte själv som svag. Som någon ömtålig sak som måste få priviliger bara för allt detta råkade hända mig. Nej nej nej. När jag ramlar, reser jag mig upp. Om det tar några år så tar det några år. Men jag vägrar ramla ned i ett mörkt hål av bitterhet för all oändlighet.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så hatar jag när man generaliserar människor. Jag blev våldtagen. Av EN man. EN. Hur kan jag då börja hata ALLA män, när det bara var EN som gjorde mig illa? Jag har blivit sexuellt trakasserad av ganska många män. Men fortfarande är det INTE alla män på denna jord. Att generalisera är ett tecken på svaghet och brist på logiskt tänkande enligt mig… Det är också en samhällsfara. Alla folkmord har i princip skett pga fantatiskt och extremistiskt tänkande. Nu säger jag inte att feministerna vill avrätta alla män, men ibland känns det som det ;)

Personligen så ser jag alla dagar som mina dagar. I Sydamerika lärde jag mig att älska mig själv fullt ut, insida och utsida, 100%. Det är en ganska häftig känsla. Det började med min Colombiaresan 2009 och sedan har det utvecklats ju mer och mer jag har varit här. Varför vet jag inte rikigt. Men jag tror det har något med att göra att min själ hittade hem tillslut.

Jag ser väldigt högt om mig själv och jag är mitt största fan. Jag vet att jag kan uppnå ALLT som jag vill uppnå. Det kanske låter arrogant, men det är den brutala sanningen. Det har inte något med att göra med mitt kön. Eller ”Girl-Power”. Nope, det är för att jag hittade min inre power. The power of Amanda.

 

* PS!

Min mummu sa till mig under den senaste resan till Finland, att den som arbetar i lugn och ro och i tystnad är den som kommer lyckas i livet. Den som skriker och vill ha uppmärksamhet kommer ingenstans. Hon är 95 år. Så hon vet vad hon talar om.

Kommentera